Archive | juli 2010

Supermusens hemlighet?

Vad är supermusens hemlighet?

Annonser

Lögner om George Bush

Roland Poirier Martinsson hade fredagen den 23 juli en mycket intressant krönika i Borås Tidning. Krönikan handlar om hur media i Europa hanterat påståendena om att USA:s förra president George W Bush ljugit om Iraks massförstörelsevapen.

George Bush hade fel om Saddam Hussiens massförstörelsevapen när USA gick in i Irak 2003. Det fanns uppgifter från både den brittiska underrättelsetjänsten och från CIA att Irak hade massförstörelsevapen. Beslutet att gå in i Irak stöddes av både demokrater och republikaner. Men efter invasionen kunde inga sådana vapen hittas i Irak.

Lagom till presidentvalet i USA 2004 började uppgifter från en handfull demokrater florera om att George Bush medvetet ljugit om påstådda massförstörelsevapen i Irak. Lögnen slog rot direkt och understöddes av amerikanska vänsterbloggar.  Motivet för Irakkriget var istället olja, hämnd, blodtörst och islamofobi enligt belackarna.

Denna lögn har sedan fått enormt fäste i media. Och trots det idag står klart att Bushadministrationen faktiskt inte ljög om massförstörelsevapen utan grundande beslutet på underrättelseuppgifter så lever lögnen i viss mån kvar i media. Av någon anledning är det inte lika roligt att skriva om detta. Roland Poirier Martinsson frågar sig varför media inte skriver något om detta idag.

Dokumentationen som bevisar de demokratiska lögnerna är överväldigande, ändå tystnad. Saknar medlöparna till denna smutskastningskampanj all intellektuell heder? Eller är det inte lika roligt att läsa amerikanska bloggar i dag?

I dag tyder det allra mesta på att Bush hade fel om Saddams vapenkapacitet. Han delade det misstaget med varenda framstående kritiker i det demokratiska partiet och snart sagt alla internationella underrättelsebedömningar. Men att ha fel är inte att ljuga, den moraliska skillnaden enorm.

Det är kanske inte så konstigt. Idag handlar journalistik tyvärr väldigt lite om fakta och mer om att bilda och driva opinion. Det handlar också om att sälja sådant som folk vill läsa. Dessutom är det allmänt känt att många journalister sympatiserar med vänstern. Och vänstern framförallt hatar USA.

Ta till exempel hur media har hanterat Barack Obama jämfört med George W Bush. Barack Obama för en politik som appellerar till vänstern medan Bush fört en högerpolitik. George W Bush utmålas för det mesta negativt medan Barack Obama oftast lyfts fram i positiva nyanser.

Svensken har svårt att acceptera andra åsikter?

Johan Söderström i Borås Tidning idag ställer en högst relevant fråga i ledarkommentaren idag, nämligen om KD egentligen är välkommet på Pride?

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund, avstår från partiledardebatten på årets Pride-festival (SvD 15/7). KD kommer inte heller att ha något tält på festivalområdet eller gå med i den avslutande paraden.

Visst hade det varit på sin plats att socialminister Hägglund deltagit i debatten. Dels för att hälsofrågorna är centrala på festivalen och dels för att det är valår (Hägglund deltog i debatten inför valet 2006).

Men med tanke på hur illa behandlat partiet tidigare har blivit av en rörelse som inte är så tolerant som den vill ge sken av förvånar det inte att KD inte vill delta.

Gayrörelsen har genom årets lopp inte varit sena med att stämpla ordet homofob i pannan på sina meningsmotståndare. Och eftersom KD är emot såväl könsneutrala äktenskap som insemination av ensamstående kvinnor har partiet blivit en tacksam måltavla.

Politikerna och gayrörelsen drar nytta av varandra under Pridefestivalen. Partierna får visa upp sig på en viktig arena och vinner trovärdighet och gayrörelsen får diskutera sina politiska krav. Att KD väljer att stå vid sidan av är dock knappast ett utslag av intolerans, särskilt som partiet inte förefaller vara välkommet på Pride.

Gay-rörelsen gör ett bra jobb för att driva sina medlemmars frågor i samhällsdebatten och samhället i övrigt. Men de begår ofta övertramp i sin iver att försvara sina frågor och åsikter. Människor som inte tycker lika som gay-rörelsen stämplas som homofober och utmålas som mörkermänniskor. Detta gäller dock inte bara gay-rörelsen utan även många gånger samhällsdebatten i övrigt. Vi i Sverige har väldigt svårt att skilja på sak och person. Vi har svårt att acceptera att människor faktiskt kan ha olika åsikter, speciellt åsikter som inte är politiskt korrekta. Istället för att ta en debatt med sina meningsmotståndare och sätta sig in i argumenten gör man det lätt för sig och utmålar meningsmotståndarna i negativa färger. Detta är unket.

Vänster är oseriös i jakten på makten

De rödgröna framstår mer och mer som oseriösa. De lovar vitt och brett om den ena miljardreformen efter den andra utan att överhuvudtaget fundera på kostnaderna. De tror att de kan vinna valet genom att lova mer välfärd än vad alliansregeringen redovisat.

Har Mona Sahlin, Lars Ohly och Maria Wetterstrand glömt av att världsekonomin är inne i den värsta konjunkturnedgången sedan 30-talet?  Har de inte förstått i vilken djup kris vissa av Europas andra länder som Grekland och Spanien befinner sig i idag? Antingen är en ansvarsfull ekonomisk politik en vit fläck för de rödgröna eller så är de helt enkelt så sugna på makten att ”det får bära eller brista” med den ekonomiska politiken.

Dick Erixon sammanfattar Mona Sahlins tal i Almedalen idag på opinionen.se

Eftersom hon inte talade om hur hon ska driva in alla de miljarder hon tänker dela ut i bidrag, framstår Socialdemokratin som ekonomiskt oansvarig. Det är en ganska ny profil. Den har Vänsterpartiet förut varit ensamma om.

Göran Persson sa ju en gång att ”den som är satt i skuld är inte fri”. Sahlins tal låg väldigt långt ifrån den bistra sanningen.

Jag hoppas verkligen att väljarna ser vidlyftigheten och valfläsket från de rödgröna som mer och mer agerar desperat i jakten på makten.

4 miljarder från vem?

Här om dagen skrev jag om Gudruns förakt för pengar och att vänstern aldrig förstått det här med ekonomi. Det understryks idag av Feministiskt initiativs (FI) förslag skriver SVD.

Häromdagen brände Gudrun Schyman 100 000 kronor av Fi:s pengar. I dag kräver Fi att det med våra pengar inrättas en jämställdhetsfond som ska tillföras 4 miljarder per år. Hälften ska finansieras genom en halv procents höjning av skatten på arbete ”samtidigt som staten bidrar med samma summa”.

…bidrar med samma summa…

Varifrån tror FI att staten får sina pengar?

No more comments…

Vänstern har aldrig förstått vad ekonomi är

Dick Erixon kommenterade igår Lars Ohlys tal i Almedalen på sin blogg.

Vänsterledaren Lars Ohly har just hållit sitt tal i Almedalen. Kan summeras så här:

Rätten till heltid
Rätten till bostad
Rätten till oinskränkt sjukvård
Rätten till fri kollektivtrafik
Rätten till tätare turer
Rätten till högre löner
Rätten till rättvisa löner
Rätten till bättre hemtjänst
Rätten till högre studiestöd

Vem är egentligen emot det här? Likt barnen inför julafton kan vi önska oss vad som helst. Frågan är ju vad som är realistiskt. Och framförallt: vilket är allt det goda som Ohly är beredd att prioritera bort för att uppnå det goda han nämnde? 5-åriga barn på julafton behöver inte prioritera bort — men vuxna människor, från 5-åringens föräldrar till politiker, måste prioritera och därmed avstå från annat gott som man också vill ha.

Det är onekligen kännetecknande för alla vänsterpolitiker. Naivt och okunnigt. Ingen av dem kan hantera pengar eftersom de inte förstår ekonomi. Ekonomi handlar om att hushålla med begränsade resurser. Det handlar om att prioritera bland utgifterna och se till att göra saker och ting så effektivt som möjligt. Men vänsterpolitiker tror att de handskas med obegränsade resurser eftersom statens intäkter alltid kan höjas med högre skatter. Därför är de inte bekymrade över vad saker och ting kostar eller om skattepengarna används på det mest effektiva sättet.

Jag hoppas verkligen att Alliansen får fortsatt förtroende att regera i 4 år till i Sverige. Alliansen för en politik som hushåller med våra pengar på ett sunt sätt medan vänstern bränner pengar.

Gudruns förakt för pengar

Det har väl inte undgått någon att Almedalsveckan pågår just nu. En tillställning för och av politiker. Under denna vecka trängs politikerna i Visby och gör allt för att synas och höras i media. Detta lockar fram både det ena och det andra hos aktörerna på den politiska arenan.

Gudrun Schyman, fd partiledare för Vänsterpartiet och numera talesperson för Feministiskt initiativ, har idag visat mycket dåligt omdöme i sin iver att få lysa i rampljuset genom att elda upp 100.000 kr.

Gunnar Hökmark sammanfattar PR-jippot på ett lysande sätt i sitt bloginlägg ”De har alltid bränt pengar

Till det mest desperata och osmakliga hör Gudrun Schymans PR-försök att bränna pengar. Förutom att hon lyckas få mediauppmärksamhet genom att elda med pengar som ett bål visar hon ett förakt mot alla de människor som behöver dem bättre än vad hon gör, och hon behöver uppenbarligen dem inte alls. Hon hade också kunnat bränna alla de pengar som de rödgrönas skattehöjningar skulle ta ifrån de enskilda hushållen, eller de pengar som hennes eget nya parti vill ta från människorna och ge till politiker som hon själv för att de ska bestämma över dem som betalar skatterna.

Men att hon bränner pengar är på något sätt i linje med den politik som hon alltid har stått för. I alla tider har socialister och kommunister underminerat välstånd och välfärd. På sätt och vis är hennes sedelbrasa en bra påminnelse om de samhällen som blivit fattiga när politiker som hon har styrt. Och då är i sanningens namn 100 000 lite, även om det för människor som får hjälp via Rädda Barnen eller Stadsmissionen hade kunnat vara skillnaden mellan ett drägligare liv och ett fortsatt elände. För den som inte har så mycket att säga blir sedelbränning ett desperat försök att få uppmärksamhet, Osmakligt men karakteristiskt.

%d bloggare gillar detta: