Historien om argument för design

Här kommer en översättning av en intressant artikel från Max Andrews blogg Sententia som på att belysande sätt avväpnar David Humes invändningar mot William Palyes så kallade urmakaranalogi. Jag rekommenderar varmt bloggen Sententia som innehåller en rad läsvärda inlägg.  Jag har fått Max Andrews tillåtelse att översätta och publicera artikeln på min blogg. Så håll till godo.

”Historien om argument för design

Det teleologiska argumentet var inte ett tydligt utformat och populärt argument för existensen av intelligent design (Gud) förrän William Paley (1743-1805) skrev sitt banbrytande verk Natural Theology. Argument för design hade dock funnits långt före Paley. Platon (429-347 fKr) presenterade i bok X av Republiken ett argument för design. I Philebus dialog diskuterar Sokrates naturen med Protarchos och vädjar till den uppenbara ordningen i naturen. Platon uttrycker att ”sinnet härskar över universum” och att det sinnet är orsaken till allt. Den berömde romerske talaren Cicero gjorde ett liknande argument i On the Nature of the Gods (45 fkr), att människan kan härleda design från intelligenta orsakssamband.

Paley återupptar och förnyar argumentet genom att tillämpa en analogi. Han skriver, ”När man hittar en klocka, kommer komplexiteten och samspelet av dess delar leda till slutsatsen att det är en produkt från en ändamålsenlig design.” Livets komplexitet uppvisar design likt utformningen från ett sinne. Den skotska upplysningsfilosofen, David Hume (1711-1776) svarade på Paleys påstående och motsatte sig analogin på nio punkter i sitt verk Dialoges Concerning Natural Religion.

Humes första invändning är att argumentet inte leder till slutsatsen att Gud existerar, utan enbart en designer. Det kan verka lämpligt att använda Paleys arbete som referens för invändningarna, eftersom Paley använder en stor del av sin bok för att granska attributen hos en designer, som han kallar Gud. Problemet med invändningen är att Paley anländer till attributen först och identifierar därefter designern utifrån andra metafysiska konsekvenser och bevis. Humes invändning är just poängen med argumentet. Argumentet argumenterar inte för Gud, det argumenterar för en designer.

Den andra invändningen är att man enbart kan använda sig av analogier för saker som är lika, men universum är unikt. Felet här är att allting är unikt på ett sätt. För att använda sig av en analogi på ett korrekt sätt måste det finns åtminstone några egenskaper hos de båda jämförda objekten som är lika. Den tredje invändningen som Hume framställer är att analogier enbart kan användas för saker som kan erfaras och ingen har erfarit universums begynnelse. Svaret till denna invändning är att det inte är sant. Forskare drar hela tiden slutsatser om aktiviteter och enheter som inte kan erfaras genom att jämföra dessa med erfarenhetsmässigt kända orsaker och samband. Den fjärde invändningen är att en designer i sin tur behöver en designer och så vidare i en oändlig regress (vilket förutsätter det omöjliga i att en faktisk oändlighet kan existera). Den här invändningen skulle innebära ett abrupt slut för alla vetenskapliga frågeställningar. Man behöver inte en ha en förklaring till en förklaring för att kunna fastslå en förklaring som den mest sannolika. Detta är särskilt sant om förklaringen är en handlande agent. Agentkausalitet uppkommer internt hos agenten utan några nödvändiga externa orsaker.

Humes femte invändning är att alla kända designers är kroppsliga människor och därför kan man som mest härleda argumentet till en super-människa. Den här invändningen liknar den andra invändningen, nämligen att alla egenskaper inte behöver vara lika för att kunna använda en analogi. Den sjätte invändningen är, varför skall inte de som förespråkar design anta flera designers eftersom det inte finns bevis för enbart en designer? Här kommer tillämpningen av Ockhams rakkniv väl till pass, principen om enkelhet som argumenterar för enbart en orsak om det inte finns bevis för flera orsaker. Men även om förespråkaren för designargumentet skulle godta invändningen, skulle argument ändå inte rubbas eftersom invändningen inte motsäger sig behovet av minst en designer. Den sjunde invändningen är att universum är kanske mer likt en organism än en maskin. Den här invändningen är en upprepning av det som designförespråkaren vill få fram, nämligen att att organismer uppvisar tecken på design.

Humes åttonde invändning är att det fortfarande är möjligt att ordningen i universum kom till genom chans och slump. Detta är en missuppfattning av argumentet. Men hänvisning tillbaka till bevisen för design som pekar på att sannolikheten för ren slump oändligt liten. Designargumentet argumenterar enbart för den bästa förklaringen och den största sannolikheten. Den sista invändningen som Hume reser mot Paleys argument är att det finns många tecken på oordning i universum. Hume har ett outtalat medgivande av design inbyggt i sitt eget argument. Man kan bara härleda oordning om meningen är att det ska finnas ordning.  Hela universum behöver inte uppvisa ordning för att argumentet skall kunna användas, allt som behövs är ett bevis som uppvisar design för att argumentet skall gälla.

Max Andrews,
Sententia”

Artikeln i original hitter du här: A history of the Design Argument

Se andra relaterade inlägg;
Vad är intelligent design? av William Dembski (översatt av Mats Wall)

Annonser

Taggar:, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: