Religion som ett svar på önskan om ett liv efter döden?

Stephen J. Bedards har skrivit ett mycket intressant inlägg på sin blogg Hope’s Reason, som tar upp en vanlig missuppfattning om religion i allmänhet och kristendom i synnerhet. Nämligen att religionen uppkommit som ett svar på människans behov att önska sig en tillvaro bortom döden, eftersom de fruktat denna. Men Stephen J. Bedard visar att den förklaringen inte riktigt stämmer eftersom många religioner inte har någon vidare ljus syn på livet efter detta. Därför faller den anklagelsen platt till marken.

Men även om längtan efter ett liv efter detta vore något som varit framdrivande för religionen, betyder inte det att den behöver vara falsk. Beskyllningen om att religion är någon sorts projektion eller obektivifiering av människors längtan efter mening eller liv efter detta är inte något nytt. Redan den tyske filosofen Feurbach argumenterade för detta på 1800-talet. Han menade att människor skapade religionen och Gud som ett svar på sina önskningar och behov. Det är dock fascinerande att detta argument hållit sig vid liv så länge, trots dess brister. Till en början så innebär inte en längtan efter något med automatik att detta något som man längtar efter inte existerar. Exempelvis pekar människans törst mot behovet av vatten och människors hunger mot behovet av mat. Vidare skulle detta betyda, om Feurbachs argument var sant, att alla världsbilder därmed är falska. Alla världsbilder är ett svar på människans behov och begär efter mening i tillvaron, och därmed skulle alla världsbilder inklusive ateismen endast vara projektioner av våra önskningar och inget verkligt eller sant. Ateismen kan tolkas som ett behov av moralisk autonomi.

Längtan efter ett liv bortom graven innebär alltså inte att livet efter detta med automatik måste vara falsk. Kanske är det precis tvärtom som C.S. Lewis skriver i ”Kan man vara kristen”, ”Om jag har ett begär som ingenting i världen skulle kunna tillfredsställa, så är den troligaste förklaringen att jag skapades för en annan värld.”. Kanske pekar vår längtan istället på en verklighet? Denna längtan, när det gäller livet efter detta, har hursomhelst inte varit drivande för utvecklingen av religion i allmänhet eller kristendomen.

Nedan följer en översättning av Stephen J. Bedards inlägg Religion as a Quest for Afterlife, som jag fått tillåtelse att översätta och publicera på min blogg.

”Religion som ett svar på önskan om ett liv efter döden
Det är vanligt att höra anklagelsen att religionen skapades av dem som fruktade döden och behövde någon form av liv efter döden. Verkligen? Och vilken forskning är den baserad på? Din granne som fick en medicinsk diagnos och beslutade att börja gå till kyrkan? Jag är säker på att det finns människor som blivit intresserade av religion på grund av en rädsla för döden, men historiskt så är det inte någon bra förklaring. Jag kommer att ge ett par exempel.

Fornegyptisk religion verkar ge stöd för hypotesen för en önskan om livet efter döden, med alla dess mumier och pyramider och ståtliga gravar. Förutom när man tittar närmare och upptäcker att livet efter detta ursprungligen endast gällde Farao, för att sedan gradvis gälla aristokratin och först senare folk i allmänhet. Antik grekisk religion hade ett koncept av Hades, där skuggorna av de döda bodde. Men detta var ingen källa till hopp för grekerna. Det var en skugglik tillvaro som inte var något vidare roligt. Även de stora hjältarna saknade hopp om ett härligt livet efter döden.

Hur är det med Bibeln? Vi vet alla kristendomen handlar mycket om livet efter döden. Det är sant att uppståndelsen, både av Jesus och den troende, är mycket viktigt för den kristna tron. Men innan Nya testamentet fanns, så fanns Gamla Testamentet. Läs igenom Gamla testamentet och leta efter tecken på ett liv efter detta. De flesta efter-döden-erfarenheter beskrivs som Sheol, som den engelska bibelversionen King James Bibel olyckligt översätter till helvete, som egentligen bara betyder graven. Om det finns någon medvetenhet i Sheol, är det bara en skugglik tillvaro liknande den vi finner i grekernas Hades. Det finns bara två ställen i Gamla testamentet som tydligt ger hopp om ett liv efter döden, och båda är ganska sena.

”Dina döda skall bli levande, mina dödas kroppar skall uppstå. Vakna upp och jubla, ni som bor i stoftet, ty din dagg är ljusets dagg, och jorden skall ge igen de avsomnade.”(Jes 26:19 Svenska Folkbibeln)

”De många som sover i mullen skall vakna, några till evigt liv, andra till förakt och evig skam. De förståndiga skall då lysa som himlavalvets ljus, och de som har fört många till rättfärdighet, som stjärnor, alltid och för evigt. ”(Daniel 12:2-3 Svenska Folkbibeln).

Om du vill veta mer om hur livet efter döden utvecklats i Gamla och Nya testamentet, se min bok Finding a New Land. Poängen är att ett liv efter detta inte spelar en central roll i Gamla testamentet och därför inte var något motiv för den bibliska religionen. Jag påstår inte att livet efter detta är oviktigt, bara att en rädsla för döden är inte tillräcklig för att förklara uppkomsten av religionen, vare sig i allmänhet eller i Bibeln.

Stephen J. Bedard
Hope’s Reason”

Artikeln i original hittar du här: Religion as a Quest for Afterlife

Se andra relaterade inlägg;
Evangelierna – trovärdiga historiska dokument?
Historiska bevis för Jesu uppståndelse?
Fem tankefel hos ateister