Tag Archive | intelligent design

Multiversum eller intelligens bakom finjusteringen?

I mitt förra blogginlägg beskrev jag kort hur fundamentala krafter i vårt universum är häpnadsväckande precist och väl avvägt justerade. Allt ifrån energinivåerna i kolatomen till hastigheten med vilken universum utvidgar sig har precis de rätta värdena för att liv skall kunna existera. Skulle något av dessa värden rubbas med minsta möjliga hårsmån, skulle förutsättningar för alla livsformer kollapsa och universum bli helt öde. Den uppenbara frågan blir: Hur det är möjligt att vårt universum har exakt de rätta värdena för att liv skall kunna existera? Som förklaring till den extrema finjustering kan det egentligen bara finnas följande alternativ;

  1. fysisk nödvändighet,
  2. slumpen eller
  3. design.

1. Fysisk nödvändighet?
En radikal förklaring är att vårt finjusterade universum helt enkelt har dessa värden på grund av att de är fysiskt nödvändiga. Denna syn innebär att det inte kan uppstå något annat än livsbejakande universum eftersom dessa dessa värden och kvantiteter är nödvändiga eller tvingande. De hade inte kunnat ha några andra värden än just de värden som de har. Vi vet dock att naturkonstanterna inte är beroende av naturlagarna och att de olika kvantiteterna, som rådde vid universums födelse, inte heller är bestämda av naturlagarna. Så varför skulle inte dessa variabler kunnat vara annorlunda? Det finns inget som stödjer den här förklaringen, tvärtom talar de vetenskapliga upptäckterna emot detta. Det finns därför knappt någon som förespråkar denna förklaring. Hypotesen ”Fysisk nödvändighet” kan därmed avskrivas.

 2. Slumpen?
Kanske har slumpen orsakat finjusteringen? Tyvärr är oddsen så extremt osannolika, för att inte säga omöjliga, för att slumpen ska kunna förklara universums finjustering. Exemplen jag gav i mitt förra blogginlägg, och det finns många fler exempel, visar med all tydlighet att slumpen inte kan förklara detta. Det är inte bara en eller några få konstanter i universum som är finkalibrerade, utan många ,vilket höjer de redan enskilt osannolika sambanden än mer.

Kanske kan vi tillämpa en liknande förklaring som inom biologin, om att det finns någon sorts evolutionär förklaring? Ett sådant försök till förklaring visar att den som föreslår detta inte har förstått att finjustering helt. Finjusteringen kan inte utvecklas över fram över tid utan måste finnas där från första sekund, redan vid födelseögonblicket, vid Big Bang. Det finns ingen tid för naturkonstanterna att utvecklas.

3. Design?
Det är nu människors världsbild eller metafysiska antaganden kommer in i bilden. Fakta säger att fysisk nödvändighet inte kan vara orsak till finjusteringen. Fakta säger också att det är extremt osannolikt att slumpen har åstadkommit finjusteringen. Nu pressas vi mot den kvarstående förklaringen att finjusteringen beror på att det måste finnas en Designer bakom universum. Universum skulle då inte bara se ut att vara designat. Den skulle verkligen vara designad. Detta låter ju dock farligt nära vad de ”religiösa dårarna” alltid sagt, nämligen att ett superintellekt, en Gud, skapat universum.

Multiversum – ett sätt att slippa Gud?
Det enda sättet, för den som hårdnackat vill tro på en ateistisk världsbild, blir att hjälpa slumpen på traven genom att öka antalet försök. Sannolikheten för att jag till slut ska slå 10 sexor på rad med en tärning ökar om jag får försöka göra detta flera gånger. Därför har en del forskare konstruerat en högst spekulativ teori som ibland kallas för multiversumhypotesen eller mångvärldshypotesen. Teorin är som tagen ur en science fiction film eller roman, men detta är faktiskt något som är det senaste inom kosmologin. Det finns lite olika varianter på den, men ett av dem föreslår att det finns ett oändligt antal parallella universa och att vårt universum är ett av dessa universum. Och finns det oändligt antal universum så måste det finnas några som är livsbejakande och där liv kan uppstå. Dessa universum är helt avskilda från varandra och går alltså inte att se eller ett transportera sig till.

Spekulativ teorier
Det första man måste förstå är att dessa teorier om multiversum är högst spekulativa. Teorierna om multiversum går inte att verifiera. Teorierna handlar med andra ord om ren metafysisk spekulation. Teorierna får vidare ganska absurda konsekvenser. Om det finns ett oändligt antal universum, innebär det även att du (eller en kopia) antagligen finns i ett annat universum där du kanske är president i världens största supermakt eller en usel mördare.

För att teorierna om multiversum skall vara vetenskapligt trovärdiga måste de innehålla en mekanism som skapar dessa parallella universa i detta multiversum. Men om teorierna om multiversum skall lyckas förklara vårt finjusterade universum, så får inte denna mekanism i sig vara finjusterat. Då har forskarna bara skjutit problemet med finjusteringen ett steg längre bort, vilket innebär att forskarna nu tvingas förklara varför ett multiversum är finjusterat.

Ett annat problem med multiversum är att Arvind Borde, Alan Guth och Alexander Vilenkin 2003 bevisade att även ett multiversum måste ha en begynnelse. Förutom detta finns även filosofiska argument som talar mot ett evigt universum eller multiversum. Det innebär att den mekanism som frambringar alla parallella universa i ett multiversum bara kan ha gjort detta under en begränsad tid och inte från evighet. Därmed kan det inte finnas ett oändligt antal universum i ett multiversum.  Och finns det bara en begränsad samling parallella universa, även om de är väldigt många, så ökar inte sannolikheten tillräckligt mycket för att förklara vårt extremt finjusterade universum.

John Polkinghorne, själv en framstående kvantteoretiker, förkastar tolkningen om multiversum med följande ord:

Låt oss inte hymla med vad dessa spekulationer egentligen handlar om. Det handlar inte om fysik utan om metafysik i ordets strängaste bemärkelse. Det finns ingen rent vetenskaplig anledning att tro på en hel uppsättning universum. Det ligger i teorins natur att det inte går att veta någonting om dessa andra världar. En annan tänkbar förklaring som är minst lika intellektuellt aktningsvärd – och som enligt min mening både är enklare och elegantare – är att denna enda värld ser ut som den gör därför att den är skapad av en Skapare som ville att den skulle vara sådan den är.

Filsofen Richard Swinburne säger:

Att postulera en triljon triljoner andra universum istället för en enda Gud för att förklara vårt universums regelbundenhet förfaller vara höjden av irrationalitet

Illustrativt exempel om apan som skrev en roman
För att ge ett litet exempel. Säg att vi hittar en välskriven roman på en datorskärm i ett rum. Det litterära verket omfattar fler hundra sidor och är både spännande och välskrivet. Med andra ord ett komplext verk. När frågan uppkommer om hur romanen blivit till, kommer vi  intuitivt härleda att den måste finnas någon intelligent upphovsman. Det känns mer rationellt än att förslå att en apa vid ett tangentbord av ren slump råkat skriva en sammanhängande roman på flera hundra sidor. Om det enbart handlat om något enstaka ord som t ex ”Hej” eller ”bratwurst” så skulle faktiskt slumpen kunnat orsaka detta. Men på grund av romanens komplexa och sammanhängande struktur utesluter vi slumpen.

Den som fortfarande vill hävda att slumpen kan ha åstadkommit romanen kan anta att det finns ett oändligt antal apor i parallella universa som godtyckligt sitter och trycker på tangenterna vid en bildskärm. Vi kan inte se dessa apor, men vi utgår ifrån att de måste finnas eftersom slumpen på något sätt måste ha åstadkommit romanens framkomst. Med ett oändligt antal apor så är ju allt möjligt och därmed skulle en apa (eller rättare sagt ett oändigt antal apor i ett oändligt antal parallella universa) kunna skriva en välskriven roman av högsta klass!

Båda förklaringarna till romanens uppkomst, en intelligent upphovsman eller slump, är kanske lika möjliga. Men de är inte lika sannolika eller rationella. Det är enligt min mening mer rationellt att härleda den välskrivna romanen på skärmen till en intelligent person, än att föreslå att det kanske finns oändligt antal apor i parallella världar, och att vi därför inte ska vara förvånade att en apa av ren slump har framkallat romanen på skärmen genom att godtyckligt trycka på tangenterna vid skärmen.

Sammanfattning
Universums finjustering är mycket svår att förklara med hjälp av fysisk nödvändighet eller slump. Även om man spekulerar i att det kanske finns miljarder, eller till och med oändligt antal , parallella universum så är det mycket svårt att förklara finjusteringen av vårt universum. Dessa teorier om multiversum måste ha en början och skjuter bara finjusteringen ett steg längre bort utan att lösa den. Det mest rimliga och rationella förklaringen till att universum är finjusterat är att den är designad av en Designer, en Gud.

Se andra relaterade inlägg;
Universums finjustering
Historien om argument för design
Allt som börjar existera har en orsak, även universum

Annonser

Universums finjustering

Människan har i alla tider förundrats över hur fantastiskt vår värld är utformad. När människan skådat upp mot stjärnorna eller studerat naturen har hon slagits av den skönhet och ordning som finns där. Människan har också alltid ställt frågan varför hon finns här och vem som frambringat vår värld. Stora tänkare och filosofer som t. ex. Platon och Aristoteles, menade att Gud måste vara orsaken till denna ordning. I boken Metafysiken argumenterar Aristoteles att det måste finnas en första orsak till allt. Denna första orsak, som Aristoteles kallar Gud, måste vara en levande, intelligent, immateriell, evig och god varelse som är källan till ordningen i kosmos. Människan har således ända sedan antiken dragit slutsatsen att det måste finnas en upphovsman och designer bakom vår värld.

Dessa frågor aktualiseras idag inom vetenskapen på grund av nya häpnadsväckande upptäckter. Inom fysiken och kosmologin har de senaste 50 årens upptäckter visat att de initiala förhållandena vid universums födelse, vid själva Big Bang, måste varit extremt finkänsligt och komplext finjusterade för att frambringa ett livsbejakande universum.  Justeras något av dessa parametrar eller villkor med minsta möjliga marginal så förintas förutsättningarna för ett universum där liv kan existera. Universums fundamentala krafter är så enormt finjusterade att många forskare anser att detta kräver sin förklaring.

Finjusteringen skall inte förväxlas med möjligheten att liv ska uppstå i universum (livets uppkomst) som är en helt separat fråga. Finjusteringen handlar om förutsättningarna för att ett livsbejakande universum ska uppstå, istället för ett universum där liv inte kan existera. Och med liv menar vi inte bara nuvarande livsformer. Begreppet liv inom vetenskapen har en mycket mer vid betydelse och avser organismer som kan ta in föda, extrahera energi från födan, växa, anpassa sig till miljön och reproducera sig.

Två typer av finjustering
Forskarna har upptäckt två typer av finjustering, nämligen naturkonstanter och godtyckliga fysiska kvantiteter.

A. Naturkonstanter
Vad är naturkonstanter? När fysiska naturlagar uttrycks i matematiska formler finner man i dem vissa symboler som står för fasta värden. Exempel på sådana är gravitationskonstanten, den elektromagnetiska kraftkonstanten och den svaga kärnkraften. Dessa fasta värden kallas för konstanter. Dessa fasta värden är inte bestämda av naturlagarna. Det skulle kunna finnas andra universum som styrdes av samma naturlagar men med helt andra värden på dessa konstanter. Beroende på vilka värden dessa naturkonstanter har, kommer universum se väldigt annorlunda ut.

 B. Godtyckliga fysiska kvantiteter
Förutom ovan nämnda naturkonstanter, finns det även godtyckliga kvantiteter som naturlagarna har verkat utifrån vid Big Bang. Dessa godtyckliga kvantiteter är helt oberoende av naturlagarna. Exempel på en sådan kvantitet är mängden av termodynamisk oordning (entropi) i det tidiga universum. Mängden entropi vid Big Bang är ett initialt villkor som sedan naturlagarna verkar utifrån och påverkar hur universum utvecklas vidare från det ögonblicket. Om den initiala kvantiteten entropi förändras skulle universum se helt annorlunda ut.


Exempel på finjustering
Enligt fysikern Paul Davis skulle en förändring i antingen den svaga kärnkraften (kraft som verkar inne i atomkärnan)  eller den kosmologiska konstanten (driver universums expansionstakt) med så lite som 1/10100 orsakat ett universum där liv inte kan existera. Om förhållandet mellan den starka kärnkraften (håller samman atomkärnan) och den elektromagnetiska kraften hade varit 1/1016 annorlunda, skulle inga stjärnor ha kunnat bildas. På samma sätt måste förhållandet mellan den elektromagnetiska kraftkonstanten och gravitationskonstanten var lika väl avvägt. Om man skulle öka dem med 1/1040 skulle bara små stjärnor existera. Skulle man minska dem med lika mycket skulle bara stora stjärnor finnas. Men för att liv ska kunna finnas i universum måste både stora och små stjärnor finnas. De stora stjärnorna producerar grundämnen i sina termonukleära ugnar och det är bara de små stjärnorna som brinner tillräckligt längre för att upprätthålla liv på en planet.

Tittar man på förhållandet precis vid universums födelse så möter man samma finkänsliga justering. Observationer indikerar att 10-43 sekunder efter Big Bang så expanderade universum  med en makalös hastighet som balanserade på en otroligt skör tråd mellan en kollaps och en evig expansion. Stephen Hawking uppskattar att om hastigheten på universums expansion vid den här tidpunkten varit mindre än en del av etthundratusen miljoner miljoner (1017) skulle universum ha kollapsat för länge sedan. Om hastigheten på expansionen istället varit högre i motsvarande grad så skulle expansionen varit så snabb att universum istället blivit helt tom eftersom inga galaxer kunnat bildas. I inget av fallen skulle universum kunnat hysa liv.

Roger Penrose, från Oxfords universitet, har räknat på vad oddsen är för att exakt rätt mängd entropi ska finnas vid universums födelseögonblick för att skapa ett livsbejakande universum. Han beräkning visar att chansen för detta är en på 1010(123). Det är ett tal som är helt absurt att ta till sig.

Talen i exemplen ovan är uttryckta som tiopotenser och ganska svåra att förhålla sig till. Hur mycket är t ex 1017? För att du ska ha lite att relatera till kan nämnas att antalet sekunder som förflutit sedan universums födelse uppgår till 1017 (1 00 000 000 000 000 000).  Antalet subatomära partiklar i vårt kända universum uppgår till ca 1080.

Den brittiske astronomen och matematikern Fred Hoyle har med anledning av de många exemplen på finjustering sagt ”En förnuftig förklaring av dessa fakta föreslår att ett superintellekt har mixtrat med såväl fysiken som kemin och biologin, och att det inte finns några blinda krafter i naturen att tala om.”. Även fysikern Paul Davis uttrycker samma tankar ”Jag kan omöjligen frigöra mig från intrycket att alltsammans är planerat”.

När forskare talar om vårt fininställda universum så är de i allmänhet refererande till den extraordinära balansen av de fundamentala lagarna och parametrarna inom fysiken samt de inledande egenskaperna i universum. Vår hjärna kan inte begripa precisionen av några av dessa, resultatet är ett universum som har precis de rätta förutsättningarna för att kunna upprätthålla liv. Sammanträffandet är helt enkelt för fantastiskt för att vara resultatet av tillfällighet.
Robin Collins

I nästa blogginlägg tar jag upp den uppenbara frågan efter att ha konfronterats med dessa data: Vad är den bästa förklaringen till universums finjustering?

Se andra relaterade inlägg;
Allt som börjar existera har en orsak, även universum
Historien om argument för design
Big Bang – ett bevis för Guds existens? 

Historien om argument för design

Här kommer en översättning av en intressant artikel från Max Andrews blogg Sententia som på att belysande sätt avväpnar David Humes invändningar mot William Palyes så kallade urmakaranalogi. Jag rekommenderar varmt bloggen Sententia som innehåller en rad läsvärda inlägg.  Jag har fått Max Andrews tillåtelse att översätta och publicera artikeln på min blogg. Så håll till godo.

”Historien om argument för design

Det teleologiska argumentet var inte ett tydligt utformat och populärt argument för existensen av intelligent design (Gud) förrän William Paley (1743-1805) skrev sitt banbrytande verk Natural Theology. Argument för design hade dock funnits långt före Paley. Platon (429-347 fKr) presenterade i bok X av Republiken ett argument för design. I Philebus dialog diskuterar Sokrates naturen med Protarchos och vädjar till den uppenbara ordningen i naturen. Platon uttrycker att ”sinnet härskar över universum” och att det sinnet är orsaken till allt. Den berömde romerske talaren Cicero gjorde ett liknande argument i On the Nature of the Gods (45 fkr), att människan kan härleda design från intelligenta orsakssamband.

Paley återupptar och förnyar argumentet genom att tillämpa en analogi. Han skriver, ”När man hittar en klocka, kommer komplexiteten och samspelet av dess delar leda till slutsatsen att det är en produkt från en ändamålsenlig design.” Livets komplexitet uppvisar design likt utformningen från ett sinne. Den skotska upplysningsfilosofen, David Hume (1711-1776) svarade på Paleys påstående och motsatte sig analogin på nio punkter i sitt verk Dialoges Concerning Natural Religion.

Humes första invändning är att argumentet inte leder till slutsatsen att Gud existerar, utan enbart en designer. Det kan verka lämpligt att använda Paleys arbete som referens för invändningarna, eftersom Paley använder en stor del av sin bok för att granska attributen hos en designer, som han kallar Gud. Problemet med invändningen är att Paley anländer till attributen först och identifierar därefter designern utifrån andra metafysiska konsekvenser och bevis. Humes invändning är just poängen med argumentet. Argumentet argumenterar inte för Gud, det argumenterar för en designer.

Den andra invändningen är att man enbart kan använda sig av analogier för saker som är lika, men universum är unikt. Felet här är att allting är unikt på ett sätt. För att använda sig av en analogi på ett korrekt sätt måste det finns åtminstone några egenskaper hos de båda jämförda objekten som är lika. Den tredje invändningen som Hume framställer är att analogier enbart kan användas för saker som kan erfaras och ingen har erfarit universums begynnelse. Svaret till denna invändning är att det inte är sant. Forskare drar hela tiden slutsatser om aktiviteter och enheter som inte kan erfaras genom att jämföra dessa med erfarenhetsmässigt kända orsaker och samband. Den fjärde invändningen är att en designer i sin tur behöver en designer och så vidare i en oändlig regress (vilket förutsätter det omöjliga i att en faktisk oändlighet kan existera). Den här invändningen skulle innebära ett abrupt slut för alla vetenskapliga frågeställningar. Man behöver inte en ha en förklaring till en förklaring för att kunna fastslå en förklaring som den mest sannolika. Detta är särskilt sant om förklaringen är en handlande agent. Agentkausalitet uppkommer internt hos agenten utan några nödvändiga externa orsaker.

Humes femte invändning är att alla kända designers är kroppsliga människor och därför kan man som mest härleda argumentet till en super-människa. Den här invändningen liknar den andra invändningen, nämligen att alla egenskaper inte behöver vara lika för att kunna använda en analogi. Den sjätte invändningen är, varför skall inte de som förespråkar design anta flera designers eftersom det inte finns bevis för enbart en designer? Här kommer tillämpningen av Ockhams rakkniv väl till pass, principen om enkelhet som argumenterar för enbart en orsak om det inte finns bevis för flera orsaker. Men även om förespråkaren för designargumentet skulle godta invändningen, skulle argument ändå inte rubbas eftersom invändningen inte motsäger sig behovet av minst en designer. Den sjunde invändningen är att universum är kanske mer likt en organism än en maskin. Den här invändningen är en upprepning av det som designförespråkaren vill få fram, nämligen att att organismer uppvisar tecken på design.

Humes åttonde invändning är att det fortfarande är möjligt att ordningen i universum kom till genom chans och slump. Detta är en missuppfattning av argumentet. Men hänvisning tillbaka till bevisen för design som pekar på att sannolikheten för ren slump oändligt liten. Designargumentet argumenterar enbart för den bästa förklaringen och den största sannolikheten. Den sista invändningen som Hume reser mot Paleys argument är att det finns många tecken på oordning i universum. Hume har ett outtalat medgivande av design inbyggt i sitt eget argument. Man kan bara härleda oordning om meningen är att det ska finnas ordning.  Hela universum behöver inte uppvisa ordning för att argumentet skall kunna användas, allt som behövs är ett bevis som uppvisar design för att argumentet skall gälla.

Max Andrews,
Sententia”

Artikeln i original hitter du här: A history of the Design Argument

Se andra relaterade inlägg;
Vad är intelligent design? av William Dembski (översatt av Mats Wall)

%d bloggare gillar detta: