Tag Archive | Jonas Gardell

Gardellparadoxen?

Johan Ingerö skriver idag ett intressant inlägg på sin blogg om hur vissa människor i sitt hat mot Israel okritiskt sympatiserar och lierar sig med extemism och odemokratiska krafter.

Detta med Mattias Gardell är ju väldigt intressant. Han har i otaliga sammanhang försvarat politisk islam, kritiserat Lars Vilks och även Uppsala universitet för att Vilks har tillåtits tala där. När han sedan grips blir hans bror, alltså Jonas Gardell som inte torde kräva någon närmare presentation, rasande och skriker om ”macho-regimen” i Israel.

Denna ”macho-regim” är alltså, med sina fel och brister, det enda land i Mellanöstern där samme Jonas Gardell skulle kunna visa sig öppet med sin make – och uppleva nästa soluppgång. Det är samtidigt det enda land i Mellanöstern som någon av bröderna uttalar någon offentlig kritik mot.

Den grupp som angrep Vilks, bland annat med utgångspunkten att homosexualitet är en synd, försvarades alltså av Mattias Gardell. Den ene brodern allierar sig med extremister som, om de fick inflytande, skulle hänga den andre brodern i närmaste lyktstolpe. Så ser det missriktade stödet till Israels fiender ut.

Låt oss kalla det Gardellparadoxen.

Annonser

Gardells monolog fortsätter

Gardell bemödar sig inte att svara på Marcus Birros krönika i Expressen. Marcus har en helt underbar kommentar till detta på sin blogg.

Fantastiskt.

Så det blev inget möte, ingen diskussion, inget samtal, ingen dialog.

Som jag skrev i texten. Gardell sysslar inte med dialog utan monolog. Det är hans rättighet.

Han är för stor för att bry sig vad löjliga lallare som jag tycker.

Men i förlängningen fortsätter han att inte bry sig om alla de andra människor han sårat med sina program. Vilket också definitivt är hans rättighet. Religösa människor måste lära sig att bli sårade. Men jag tycker samtidigt det borde ligga i provokatörens roll att ställa upp på en dialog. Där är konstnären Lars Vilks ett klockrent exempel.

Åh Herregud!

Jonas Gardell har ett program på SVT som heter ”Åh, Herregud!”. Tanken är att Jonas ska bedriva någon slags söndagsskola för vuxna där den sekulariserade svensken kan lära sig grunderna om kristendomen, Gud och Jesus. Många kristna har dock reagerat mot den gravt förenklade bild som Gardell målar upp i sitt program. Gardell avfärdar med en axelryckning flera klassiska kristna grundtankar som i årtusenden utsatts för en levande diskussion bland teologer och filosofer. Själv sitter han på ”sanningen” och avfärdas andras tro som okunnigt och löjeväckande.

Den som senast reagerat med besked är Marcus Birro i en krönika i Expressen.

Allt av värde i tron pissar han på. Han har missuppfattat det allra mest grundläggande i alla former av relationer, och kanske särskilt den mellan Gud och människa. Nämligen ödmjukhet. När man närmar sig Gud bör man sänka tonen, skruva ner sitt ego en aning.

All den brist på empati och värdighet som han beskyller katolikerna och nästan alla andra troende för, den står han för själv. Det krävs ett hjärta av sten för att resa till Rom och förbli hycklande, raljant och ignorant framför Peterskyrkan. Det är starkt gjort. I Gardells värld ryms ingen dialog. Hela hans liv är uppbyggt på en monolog.

Tron är varje medmänniskas allra mest innerliga relation. När Gardell väljer att göra en flottigt egocentrisk och högst medelmåttig ståuppshow av Gud är det allra mest sig själv han förlöjligar. Gud är inte där Gardell är. Han är någon annanstans, kanske i dialog med alla miljoner människor runt om i världen som insett att tron handlar om allt det Gardell inte står för: solidaritet, ödmjukhet, tolerans, värdighet, lågmäld ton.

%d bloggare gillar detta: